Hej!

Idag skulle Anders och jag, innan musikalisk samvaro på Äpplet, ta en promenad. Det byggdes om och vägen tog plötsligt slut. Ett ögonblicks rådlöshet uppstod. Vi stirrade upp mot den glest trädbeklädda branten som tornade upp sig framför oss, som ett högt, oöverstigligt berg. ”Jag tror det finns en stig”, sa Anders. ”Däruppe!” Han pekade med en av sina promenadstavar och började sedan klättra. Jag lommade efter med den tunga kameran dinglande i en rem runt handleden. Snart fanns det bara en möjlig väg. Uppåt! När jag tittade ner såg jag mitt öde. Kände hur fästingarna grep efter mig från grenar och täta busksnår. Ett enda felsteg hann jag tänka. Efter sju förskräckelser och lika många bedrövelser kunde jag till slut pusta ut. Däruppe på toppen av alltihop såg vi Slottskogen och Linnéstaden breda ut sig. Den tidiga vårkvällen vilade i en svag skiftning av grönt.