Hej!

Jag har ägt några mandoliner. Den mest prisvärda en Gibson från tidigt 20-tal. Ingen har jag kvar. Jag var alltså åter på jakt efter en lättspelad, klangrik mandolin, elförstärkt för scenbruk. Jag hade satt ett tak på tvåtusen kronor. En, i detta sammanhang, löjlig summa och inget av alla de instrument jag testade föll mig i smaken. Inte ens det med en femsiffrig prislapp. Så gled jag in på MUG i måndags. Där möter Silver upp med sitt charmiga leende. Han tar fram ett hårt, svart fodral som han öppnar. Däri ligger en Levinmandolin från min födelsetid. Med inbyggd mikrofon, axelband i läder, capo och en röd stämapparat att klämma fast på huvudet. Strängarna är gamla, men jag hör och känner att här är allt jag drömt om. För en spottstyver, dessutom. Tror knappt mina öron. Bruce får mitt kreditkort. Saken är biff!

Hej!


Vännen Tore Berger hör av sig. Han ställer ut foton på galleri Bageriet, på Konstepidemin i Göteborg. Det är polaroidbilder som förstorats på fotopapper. Suddiga bilder från en svunnen tid. Precis som minnet. Den unge mannen som står bredvid Tore är Mats G. Bengtsson. I början av 70-talet, när jag besökte huvudstaden med först Risken finns och senare Ensamma Hjärtan, bodde jag alltsomoftast hos denne vänlige konstnärssjäl.

Hej!

Min nyfunne vän Francesco från Firenze, eller Florens som vi säger i Sverige, tipsade mig om att byta ut burktomaterna i köttfärssåsen mot ett italienskt märke. Vilken skillnad det gjorde! Köttfärssåsen har burit mig igenom influensan som varit av en alldeles särkilt illvillig sort i år, vad jag förstår. Mina gamla vänner DödsboHasse och Kalle Åh var med mig en fredag på restaurang Vida i den gamla brandstationen vid hörnet tredje Långgatan Nordhemsgatan. Kalle och jag sjöng sånger från nu och då för en överraskad men uppskattande publik. Nästa gång, fredagen den trettonde april, har vi, DödsboHasse och jag, en musikquiz på Vida. Då blir det festligt, folkligt och fullsatt. Och mycket musik, förstås.