Hej!

Jag går till Torget för att köpa sill, klementiner, fikon och kanske en vällagrad ost. På väg nerför backen möter jag en dotter i armkrok med sin gamla mor. Man beklagar att det inte sandats ordentligt, och det är verkligen glashalt. Jag genar över den snöbeströdda gräsmattan där gymnastikskorna får bättre grepp, och där jag kan falla mjukare. Väl nere på Torget, inne i den gigantiska gallerian, möts jag av en folkstinn mellandagsrea. Jag vänder på en femöring. På väg hemåt fylls jag av förhoppningar inför det nya året.

Hej!

Att vara eller inte vara… och var? Det är frågan. En liten groda i en stor pöl eller en stor groda i en liten. Det är härligt när det är fullsatt till sista plats. Vare sig det är i Globen eller på en italiensk restaurang i Linnéstaden. Visst är det skönt med klirr i kassan, men hur mycket behöver man egentligen? Ännu mer om man ska tro de rikaste. De flesta får nöja sig med mat och husrum. Någon rättvisa finns inte, förstås. Jordens tillgångar samlas på allt färre händer och exploateras utan hänsyn till kommande generationer.

Hej!

Jag älskar musik. I början passerade allt mina utspända vingmuttrar. Det dröjde inte förrän jag satte ihop egna bitar. "I'm dirty" och "I love animals" var tidiga titlar. Så växte jag till mig. Cornelis och Povel, bland andra, stimulerade min fäbless för det svenska språket. Ribban höjdes. "Varför vill ingen ha mig" och "Ett höstlöv"; brådmogna men minnesvärda försök. Hoppades väl att någon skulle se mig. Och så blev det. Ibland. Idag, när jag la gitarren mot magen, hände något magiskt. När jag drog handen över strängarna hade jag visst en ny sång på gång.

Hej!

Nu har det snart gått fem år sedan jag skrev följande:
"Det här är mina första rader i dagboken, som jag planerar att hålla på med tills jag går i pension om fem år. Jag står i begrepp att lämna Linnéstaden till förmån för Västra Frölunda. Där hade jag som nyutexaminerad taxichaufför min första körning från någon av musikgatorna. Tror att det var Mandolingatan. Det blev en bom. Kunden dök aldrig upp eller så var det jag som tog för lång tid på mig att hitta adressen. Hur som helst var det en av livets många, nyttiga läxor. I taxiuniform med vit skjorta och blå slips kryssade jag fram i en gammal, svart Mercedes. En helt ny värld öppnade sig och som nyinflyttad från Lund lärde jag mig att hitta överallt i Göteborg."
Jag funderar på att fortsätta med dagboken i minst fem år till.